Jag satt i ett rum i en nedlagd träskofabrik, upptagen av att fästa ormbunkar på en kartongmask. Trots att det var kväll behövdes ingen elektricitet, bara det naturliga ljuset från en lång skymning som aldrig blev natt utan färgade världen blå i någon timme innan den direkt vände till gryning. Oförmögna att hantera all skönhet hade vi som människor ofta gör vänt oss till det ceremoniella. Alla gjorde varsin mask och senare samma skymning tågade vi genom byn under ordlös sång och pling pling. Det var en bra session. Utan att riktigt kunna svara på hur upplevde vi att vi bemött bergen, ängarna, husen och de däremellan snirklande vägarna på ett korrekt sätt. En filminspelning ägde rum, på en rulle av det anrika formatet 16mm i ett exemplar av den anrika kameran Bolex Paillard. Möjligen skulle vi inte lyckas framkalla den – hur funkar det egentligen med reversal? Kunde vi få bort eventuell remjet? Var tri-x och d76 som ler och långhalm eller tvärtom? – men det spelade ingen roll. Det viktiga var inte att titta på filmen utan filma. En del ögonblick för bildbaserade sociala medier uppenbarade sig, sånt får man räkna med. Jag märkte plötsligt att jag vandrat ett tag. Benen var trötta och den blå timmen hade inträtt. Var befann jag mig? Varför hade jag inte längre på mig mitt ormbunkshuvud utan en silverfärgad björns? Vem hade antagit min identitet under tiden jag var borta? Jag tog av masken och såg ut över havet långt nedanför. Ett fotografi av Tove Jansson. Vi stod där en bra stund och tittade. Lite film fanns fortfarande i Bolexen, men det fanns också en tracking shot kvar att göra när vi var tillbaka vid bilen. Ibland är landskapet den bästa filmen.

/Micke Cedlind