I allt som pågått, nu i avrundning. Veckan har innefattat utforskande och fördjupat arbete inom flera praktiker inkorporerandes orten vi befunnit oss på. Film skildrandes liv i Burträsk, väv med överblick av trailerparken vi ställde ut  i med invävt gräs från platsen, högtalare i glas, muralmålning på mcklubben där vi ställde ut, projicering av vatten från burträsk på stenblock hittade här, textilt arbete färdandes på burträsket samt som performance, textuellt arbete kring interaktion, performance av lokal konstnär. Nedan, dokumentation från utställning av projekten vecka 29. Deltagande Tomma rum-konstnärer: Elton Kore, Lina Kac, Lucia Pagano, Lars Jonsson, Sara Ocklind, Lina Sundén, Minna Rombo Zetterlund, Ernesto Sánchez Valdés, Josefin Ljungman och lokal konstnär Pim Lindgren. 

Nya konstnärer har anlänt Burträsk! Här i utforskande av omgivningarna samt invigande bingokväll (med förhoppning om att avancera till burträskbingo under veckan)

Vädret till trots blev utställningen på Burträsks vackra Hembygdsområde mycket välbesökt och vi räknar att ett 50-tal personer besökte utställningen! Såväl MC-klubben, Hembygdsföreningen, Nävarnas hus, Hattmuseet, Släktforskarföreningen, familj, Camping och Cafépersonal samt ströbesökare passerade under dagen och bidrog till en mycket lyckad genomförd utställning! Vi är också superglada att konstnären Kristina Malmén, Burträsk deltog med sina verk i utställningen! Elton Kore visade en installation med målningar i A4-format som skapats under veckan. Kristina hade med åtta målningar med motiv från burträsk med omnejd. Petra deltog med fyra verk i blandteknik och Maria med ett större broderiarbete. Andréas deltog med ett specialskrivet pianostycke för björkallén i Bygdeträsk på 90 minuter och visade ett fotografi från Hembygdsföreningens samling. Tusen tack för en fin vernissage och en otroligt lyckad vecka! Redan idag anländer några av den kommande veckans deltagare som kommer bli fullspäckad av konst och konstnärer här i Burträsk!

Öppet 10-17.

Välkomna!

Detta år genomförs Tomma Rum i form av en studiecirkel på Vuxenskolan i Burträsk, vars lokaler vi lånar. Den första veckan har handlat om Burträsks historia och hantverkstradition, med tillhörande studiebesök på hembygdsgård och hattmuseum. Efter de solstinna arbetsdagarna har kursdeltagarna kylts ner med hjälp av obligatoriska visningar av Rickard Tegströms filmsvit “Bondebygd”, vilka redogör för Burträsks industrialiseringsprocess. Filmerna är ett rent beställningsjobb för Burträsks kommun, vars avveckling skildras i svitens avslutande del från 1977.

De första två delarna inspelades simultant under perioden 1947-51. Del 1 är en rekonstruktion av tiden kring sekelskiftet 18-1900, och gestaltar bondesamhället titeln refererar till. Tegström har hittat passande ålderstigna skådespelare som minns hantverken och jordbruksmetoderna av igår. Deras kroppar är av ett slag vi sällan möter idag, nötta av arbetsliv, hudar som ömsom solbränts och köldnupits.

Estetiskt är filmerna av journalkaraktär, med förskönande uppsåt som lyser igenom i narrationens återkommande förtydliganden om rolighetsnivån i att kärna smör/plöja åkern/gå i skolan. Den sydsvenska berättarrösten ger bilderna kolonial eftersmak. Men bortsett från den ideologiska styrningen är filmerna habila, och ger sammantaget en mäktig överblick över den aggressiva samhällsomvandlingen. Det finns dessutom en inofficiell fjärde del, Burträsk 2000 (otrolig titel!) i en filmsvit jag hoppas kommer att fortsätta expandera över tid.

Dvd-utgåvorna från Burträsks Sockengrupp lämnar övrigt att önska. De nostalgiskimrande 16mm-filmerna har lagrats på VHS-band inför sin resa in i digitaliteten, vilket ger ett lågkvalitativt helthetsintryck. Stundtals bryter sig en frisörreklam in på ljudspåret, vilket tillsammans med den autogenererade Funai-menyn förhöjer intrycket av hemmavideo. Tegströms filömer förtjänar en ordentlig restaurering och ett tillgängliggörande på Filmarkivet.se.

Rickard Tegström var liksom Sune Jonsson fotograf med etnologisk inriktning, och skildrade i sitt omfattande livsverk levnadsvillkoren i Västerbotten, samt hur dessa under nittonhundratalet kom att förändras. Trilogins andra del, som utspelar sig kring 1950 är dess egentliga höjdpunkt. Här finner vi en brytpunkt där traditionellt leverne fortfarande samexisterar med modernismen i en aldrig sinande framtidstro. Filmens huvudtema är bygget av den nya sockenkyrkan, ett imponerande arbete som sträcker sig över flera år, och inbegriper mycket av kommunens hantverkskunnande. Denna byggnad är ännu en av ortens centrala, klocktornet som syns från varstans hjälper invånarna att hålla reda på huruvida klockan är fem på eftermiddagen eller på natten.

Den sista, och sämsta delen, trean, är mer mollstämd. Att låta den kretsa kring ett möte i kommunfullmäktige låter på förhand som ett genidrag. Tyvärr faller idén platt på sitt styltiga genomförande, som inte för ett ögonblick framstår som vara ett reellt sammanträde. Det är roligt att se en film som utspelar sig i rummet man tittar på den i, men intresset svalnar trots detta förbluffande snabbt. Största delen av speltiden ägnas åt skamlöst hyllande åt de lokala företag som finansierat densamma. Det finns enskilda höjdpunkter, såsom de vackra talen framförda under hembygdsdagarna- vilka sörjer upplösandet av kommunen Burträsk. Annars ger den avslutande filmen en fadd eftersmak till trilogin, en insikt om att tiden verkar röra sig åt fel håll. Fastän det inte är samma liv och rörelse på Burträsksgatorna nu som på 50- eller 70-talen är staden fortsatt en ort som erbjuder det mesta en människa kan begära av livet. Snart är det dags för Burträsk 2025, vilken förhoppningsvis blir mer än propaganda och företagslobbyism.

Kim Ekberg, cirkelledare

Vi firar den skållheta arbetsveckans avslut med en lika febrig utställning,

inte utan karnevaliska upptåg och- möjligheter till musikaliska inpass.

Även fast jag har hört namnet Burträsk flertalet gånger – i mitt ungefär trettiosexåriga liv – så kunde jag så sent som bara för några veckor sedan peka ut exakt vart det låg. Det har visat sig vara en förlust, inte minst för min egen del.

Att slöjd- och hantverkstraditionen är stark i norra Sverige är det kanske tyvärr få som känner till, än mindre och mer synd om dess inneboende egenskaper, vilka vi kanske skulle behöva vara mer medvetna om i vår tid.
I södra Sveriges storstäder är det inte ovanligt att läsa en ledarsida eller krönika, alternativt att se ett nyhetsinslag, vilka alla berör värdet av inkludering, miljömedvetenhet och människans behov av att lösa problem av sådana karaktär. Konstigt nog – och tyvärr – nämns nästan aldrig slöjdens och handarbetets berikande mångfald av dessa drag i dessa nyhetssammanhang. Det var verkligen en fröjd att, redan första timmarna i Burträsk, bli påmind om hantverkstraditionens livfulla egenskaper, där kardor kan ligga helt naturligt utplacerade i ett hus, människor refererar till sina får och dess ull, likaså en medvetenhet om hur traditionen av sådan karaktär angår människor själva och vårt sätt att leva. En insikt som mer frekvent verkar lysa med sin frånvaro i storstäderna.

Här har jag även noterat en öppenhet, vilken jag nästan är övertygad om är ett resultat av en medvetenhet och en kunskap av att leva nära och i sin egen historia, och som dessutom smittar positivt. Det har sagts att människans hjärna har utvecklats så pass mycket som den gjort på grund av den kognitivt avancerade processen, vilken är högst aktiv då vi arbetar med händerna. Där har människan lärt sig att överföra information, förstå värdet och vikten av hållbart material, både vad det gäller föda, kläder, möbler eller arkitektur, men det har också bidragit med gemenskap, exempelvis genom folkdräkter och folkmusik.

Mina dagar i Burträsk har varit en resa i både det stora och lilla formatet, uteslutande positivt. Men det är främst för öppenheten och glädjen, vilket jag tror är starkt förankrat i vikten av att leva om en medvetenhet för sin egen kultur, människor här har visat.

John Holm