Stenar utspridda i det allmänna utrymmena, på farstun vid ingången till huset, kring en mörk lampa i en av bardiskens hörn. Som borttappade minnen eller bevis på en avbruten tanke, för en annan att ta vid, bära vidare. Ändå är det ingen som rör de av andra dit placerade stenarna i rädsla för att rubba någons formationer. Hemma i Northen Light Center i Masugnsbyn är platsen där det skrattats vid middagar och delats tunga verktyg till den gemensamma verktygslådan. Fyra veckor av konstnärsburna stenar, slump-stenar, byns riktmärken förflyttade av hitresta händer.

Någon frågar kring mina arbetsrutiner, varför jag använder bostaden som arbetsplats, och inte går ner till hembygdsgården. Jag pratar om kaffe, toalett och tillgång till vatten. Personen säger att det är bra, också för andra om man kan skilja på arbete och fritid. Jag börjar genast packa min arbetsväska och en matsäck + vatten. Strax cyklar jag ner för byvägen, mellan de sovande husen, förbi målaren Gustav och det gula huset till höger, ner mot grusvägen som leder till hembygdsgården. Vägen känns längre än vad jag minns, kanske hade den då förkortats av lättsamma samtal mellan konstnärskollegor, små försök att testa varandras vår-isar med pinnen, som man säger i Finland. Jag påminns om att kommunen har den där nämnden som heter Kultur och fritidsnämnden och att det kanske är därför som jag har svårt att skilja på fritid och kulturell aktivitet. Men för en konstnär är det livsviktigt att kunna skilja dessa två åt. Dagar av arbete, nätter av älskan.

I dörren på väg ut ur nästet möter jag Brigitta, hon har gjort sitt morgonpass i studion / hembygdsgården och har nu återvänt hem för att ta hand om sin disk från igår.

Ute i studion kopierar Ylva-li papper, jobbar på knä över sprithålet som gömmer sig i bygdegårdens ena rum. Lite senare ser jag att väggarna i det rummet är gjorda med furuspåns teknik. Det tar ett tag att förnimma en plats, förstå dess lager, att flera generationer bybor tryckt ner dörrhandtaget i ur och skur, rest sina händer, röstas för och emot byns sakfrågor. Efter en stund återvänder Brigitta till sin sax, kamera och papper i mörka nyanser. Jag sitter stilla en stund, lyssnar till hennes andetag. Kroppar konserterade kring arbete, ger ifrån en speciell strålning, huvudet på resa i en värld.

Efter att jag öppnat ritblocket och markerat ut min arbetsplats traskar Julia in, hon sitter visst tvärs över golvet, vid det rakt motsatta bordet. Under en bok och två stora stenar ligger hennes konstprojekt under press. Det tar återigen en stund att hitta hem i den cirkel av strålning som uppstår mellan oss tre och Ylva-Li i kopieringsrummet. Vissa konstnärer jobbar på kvällar och nätter, Alice är en sådan. Hon anländer närmare lunch, ett flöde av människor som lämnar och startar sin arbetsdag i bygdegården. Alice sitter och täljer på en fågel ur en träbit, omgärdad av gårdagens täljda flisor.

Plötsligt poppar ett fotografi på ett notställ upp i den gemensamma chatten, den har Daniel paxat till sitt verk. Senare under dagen sitter han med pannan i djupa veck och installerar nya video redigeringsappar på telefonen för att lära sig deras finesser.

Små skiftningar från tankar till praktik börjar ta form. Vid 15:07 anländer Hanna H. till bygdegården, då har hon redan varit i grannbyn Junosuando med Anita. Anita är Masungsbyns “äldsting” och några dagar tidigare hade hon en flera timmar lång föreläsning om byns och Norrbottens historia, sett från hennes perspektiv. På Hannas arbetsbord ligger några rallarrosor som hon flätat inspirerat av mönstret i bygdegårdens Bergskammar rum, mönstret kallas för furuspåns mönstret.

När det sedan blir dags för lunch beger jag mig hemåt igen, i dörren på väg ut till skolans gamla gympasal möter jag Astor och Hanna A., de är utrustade med kamera och luriga blickar. De traskar tvärs över vägen till den förfallna skolbyggnaden medan jag sätter igång tvättmaskinen, mailar poeten Bengt Pohjanen från Pajala, tänker plötsligt på mäenkieli, ordet eld – tuli, som har 5 olika innebörder på brödernas språk, mäenkieli missä olet? Här gäller det att ha ett vaket öra.

En text av Hilda Kahra