Jag går långsamt ut i vattnet.
Känner kylan sluta sig runt mina anklar, vader, knän, lår.
Stannar upp. Andas.
Känner mig, känner andetagen. Känner Sveriges renaste vatten mot min kropp.
Känner igen vyn. Vyn ut över Hornavan.
Vyn jag blickat ut över var kväll, sedan en månad tillbaks.
I min fantasi. Och via min mobil.
Webbkameran, Arjeplog kommuns ständiga storfilm.
En magisk skildring, en dokumentär av Norrlands djup. En trollbindande show. Gratis.
Och nu är jag här.
Lugnet. Tystnaden.
Jag andas in, suger åt mig, absorberar och infiltrerar. Och jag dyker.
Känner det renaste vattnet omsluta mig, omfamna mig. Låter mig bäras.
Stora lugna simtag.
Jag öppnar munnen, låter vatten sippra in genom alla kroppens öppningar.
Blir ett med det.
Jag tar emot. Säger: ”Joo” på norrländska.
Jag säger det på en inandning.
