Detta år genomförs Tomma Rum i form av en studiecirkel på Vuxenskolan i Burträsk, vars lokaler vi lånar. Den första veckan har handlat om Burträsks historia och hantverkstradition, med tillhörande studiebesök på hembygdsgård och hattmuseum. Efter de solstinna arbetsdagarna har kursdeltagarna kylts ner med hjälp av obligatoriska visningar av Rickard Tegströms filmsvit “Bondebygd”, vilka redogör för Burträsks industrialiseringsprocess. Filmerna är ett rent beställningsjobb för Burträsks kommun, vars avveckling skildras i svitens avslutande del från 1977.

De första två delarna inspelades simultant under perioden 1947-51. Del 1 är en rekonstruktion av tiden kring sekelskiftet 18-1900, och gestaltar bondesamhället titeln refererar till. Tegström har hittat passande ålderstigna skådespelare som minns hantverken och jordbruksmetoderna av igår. Deras kroppar är av ett slag vi sällan möter idag, nötta av arbetsliv, hudar som ömsom solbränts och köldnupits.

Estetiskt är filmerna av journalkaraktär, med förskönande uppsåt som lyser igenom i narrationens återkommande förtydliganden om rolighetsnivån i att kärna smör/plöja åkern/gå i skolan. Den sydsvenska berättarrösten ger bilderna kolonial eftersmak. Men bortsett från den ideologiska styrningen är filmerna habila, och ger sammantaget en mäktig överblick över den aggressiva samhällsomvandlingen. Det finns dessutom en inofficiell fjärde del, Burträsk 2000 (otrolig titel!) i en filmsvit jag hoppas kommer att fortsätta expandera över tid.

Dvd-utgåvorna från Burträsks Sockengrupp lämnar övrigt att önska. De nostalgiskimrande 16mm-filmerna har lagrats på VHS-band inför sin resa in i digitaliteten, vilket ger ett lågkvalitativt helthetsintryck. Stundtals bryter sig en frisörreklam in på ljudspåret, vilket tillsammans med den autogenererade Funai-menyn förhöjer intrycket av hemmavideo. Tegströms filömer förtjänar en ordentlig restaurering och ett tillgängliggörande på Filmarkivet.se.

Rickard Tegström var liksom Sune Jonsson fotograf med etnologisk inriktning, och skildrade i sitt omfattande livsverk levnadsvillkoren i Västerbotten, samt hur dessa under nittonhundratalet kom att förändras. Trilogins andra del, som utspelar sig kring 1950 är dess egentliga höjdpunkt. Här finner vi en brytpunkt där traditionellt leverne fortfarande samexisterar med modernismen i en aldrig sinande framtidstro. Filmens huvudtema är bygget av den nya sockenkyrkan, ett imponerande arbete som sträcker sig över flera år, och inbegriper mycket av kommunens hantverkskunnande. Denna byggnad är ännu en av ortens centrala, klocktornet som syns från varstans hjälper invånarna att hålla reda på huruvida klockan är fem på eftermiddagen eller på natten.

Den sista, och sämsta delen, trean, är mer mollstämd. Att låta den kretsa kring ett möte i kommunfullmäktige låter på förhand som ett genidrag. Tyvärr faller idén platt på sitt styltiga genomförande, som inte för ett ögonblick framstår som vara ett reellt sammanträde. Det är roligt att se en film som utspelar sig i rummet man tittar på den i, men intresset svalnar trots detta förbluffande snabbt. Största delen av speltiden ägnas åt skamlöst hyllande åt de lokala företag som finansierat densamma. Det finns enskilda höjdpunkter, såsom de vackra talen framförda under hembygdsdagarna- vilka sörjer upplösandet av kommunen Burträsk. Annars ger den avslutande filmen en fadd eftersmak till trilogin, en insikt om att tiden verkar röra sig åt fel håll. Fastän det inte är samma liv och rörelse på Burträsksgatorna nu som på 50- eller 70-talen är staden fortsatt en ort som erbjuder det mesta en människa kan begära av livet. Snart är det dags för Burträsk 2025, vilken förhoppningsvis blir mer än propaganda och företagslobbyism.

Kim Ekberg, cirkelledare

Vi firar den skållheta arbetsveckans avslut med en lika febrig utställning,

inte utan karnevaliska upptåg och- möjligheter till musikaliska inpass.

Även fast jag har hört namnet Burträsk flertalet gånger – i mitt ungefär trettiosexåriga liv – så kunde jag så sent som bara för några veckor sedan peka ut exakt vart det låg. Det har visat sig vara en förlust, inte minst för min egen del.

Att slöjd- och hantverkstraditionen är stark i norra Sverige är det kanske tyvärr få som känner till, än mindre och mer synd om dess inneboende egenskaper, vilka vi kanske skulle behöva vara mer medvetna om i vår tid.
I södra Sveriges storstäder är det inte ovanligt att läsa en ledarsida eller krönika, alternativt att se ett nyhetsinslag, vilka alla berör värdet av inkludering, miljömedvetenhet och människans behov av att lösa problem av sådana karaktär. Konstigt nog – och tyvärr – nämns nästan aldrig slöjdens och handarbetets berikande mångfald av dessa drag i dessa nyhetssammanhang. Det var verkligen en fröjd att, redan första timmarna i Burträsk, bli påmind om hantverkstraditionens livfulla egenskaper, där kardor kan ligga helt naturligt utplacerade i ett hus, människor refererar till sina får och dess ull, likaså en medvetenhet om hur traditionen av sådan karaktär angår människor själva och vårt sätt att leva. En insikt som mer frekvent verkar lysa med sin frånvaro i storstäderna.

Här har jag även noterat en öppenhet, vilken jag nästan är övertygad om är ett resultat av en medvetenhet och en kunskap av att leva nära och i sin egen historia, och som dessutom smittar positivt. Det har sagts att människans hjärna har utvecklats så pass mycket som den gjort på grund av den kognitivt avancerade processen, vilken är högst aktiv då vi arbetar med händerna. Där har människan lärt sig att överföra information, förstå värdet och vikten av hållbart material, både vad det gäller föda, kläder, möbler eller arkitektur, men det har också bidragit med gemenskap, exempelvis genom folkdräkter och folkmusik.

Mina dagar i Burträsk har varit en resa i både det stora och lilla formatet, uteslutande positivt. Men det är främst för öppenheten och glädjen, vilket jag tror är starkt förankrat i vikten av att leva om en medvetenhet för sin egen kultur, människor här har visat.

John Holm

Första veckans grupp är på plats, och idag var vi på besök på Burträsks fina hattmuseum!

Mats Klockljung visade runt på det lilla men fullspäckade muséet som har att erbjuda i runda slängar 250 hattar, från 30-tal och framåt. Framförallt damhattar, men även en några av herrmodell och en del lite udda varianter.

Här finns mycket som kan inspirera till egna hattkreationer, vilket kan vara nog så välbehövligt inför den stora hattparaden 6 augusti. Lyckosamma voro de som kunna deltaga i den.

Muséets främsta företräde är att det förutom att titta på hattarna dessutom är fritt fram att pröva dem, vilket vi naturligtvis alla gjorde av hjärtats lust.

Förberedelseveckans stilla mak övergick under måndagen i blodigt allvar. Navets kommunalromantiska salar befolkas nu av diverse konstfärdiga gestalter från nordens alla hörn. Den som loggar in på yr.no möts av en solitt trettiogradig sjudagarsprognos. Hur detta kommer återspeglas i veckans konstyttringar återstår att se, men förhoppningsvis blir solstungna och välmarinerade mästerverk följden. Många dopp utlovas åtminstone, i kaffet såväl som i Burträsket. Väl mött på kamvägen and beyond!

Mvh, Kim Ekberg, Veckoansvarig och Cirkelledare

VÄLOMMEN
till sommarens projekt i Burträsk

27 juni – 7 aug 2022

Vi kommer att husera centralt i tegelhuset Navet med en egen våning av hushåll och föreläsningssal vilken må fungera som ateljé. Dessutom med tillgång till en del av Hembygdsföreningens lokaler och ytor.
Burträsk har de nödvändigaste tillgångarna med den större staden Skelleftå en bit bort.

Vi har 10 bokningsbara bäddar åt gången.
Deltagarna får enbart ankomma och avfärda på
måndagar för att underlätta Tomma Rums administration.
Ni får boka en vistelse upp till 3 veckor.

BOKA NU

Efter ett vinterhalvår av trevande småtrevligt besöktes till slut en kandidatvärd för sommaren; Burträsk.
Josefin guidades genom alla möjligheter som kunde frambringas av en entusiastisk Sören. Involverad i Studieförbundet som han är, syntes stora delar av det fd kommunalhuset NAVET, där Vuxenskolan nu huserar. Eventuella projektrum på fjärde våningen med tidigare domstolssalar och hushållsnödvändigheter vandrades igenom.

Samhällets övriga attraktioner i form av bl.a., icke att förglömma, naturens undersköna omgivningar förmedlades sedan övertygande under Tomma Rums årsmöte i april. Trots frågetecken som överlevde, var det enkelt att välja vistelseort för sommaren 2022.