Burträsk


Tomma rum > Burträsk > Den siste kommunaltjänstemannen

Den siste kommunaltjänstemannen

Under en upptäcktsfärd på vinden i Navet, den numera hädangångna Burträsk kommuns högborg och Vuxenskolans nuvarande hemvist, gjorde jag en häpnadsväckande upptäckt. I ett dolt hörn, nästan helt täckt av skräp och bråte, återfann jag resterna av vad som tycktes vara en arbetsplats. Efter att ha avlägsnat åtskilliga lager av damm och spindelväv, uppenbarade sig ett skrivbord med en närmast komplett uppsättning av den gängse byråkratens arbetsutrustning. När fältarbetet utökades till övriga hörn av det fullbelamrade förrådet, kunde ytterligare bitar läggas till pusslet – bitar som sammantaget utgjorde lämningarna av en säregen livsform på den gistna gamla vinden.

Med ett urval av dessa fyndigheter som bas, kunde jag i foajén till Navet tidigare i veckan presentera en rekonstruktion av hur denna kommunala arbetsplats kan ha sett ut.

Rekonstruktion: Den siste kommunaltjänstemannens arbetsplats
Bild 1: Rekonstruktion av Den siste kommunaltjänstemannens arbetsplats

När jag kunde konstatera att dessa föremål utgjorde spåren efter en mänsklig individ, uppenbarade sig genast den centrala frågan – efter vem? Föremålens sammantagna totalitet pekar mot en profil av klart byråkratisk karaktär; typbilden av den kommunala tjänsteman som med skrivmaskin och hålslagare i hand söker uppfylla sina ålagda plikter med nit och hängivenhet.

Vid en närmare studie av objekten får vi också veta en hel del om denne byråkrats vanor och egenheter, hans “morals and manners”, för att tala med Arthur Conan Doyles odödlige hjälte Sherlock Holmes.

I likhet med många andra kontorsarbetare intar kaffet en central betydelse i vår tjänstemans världsbild, något som återspeglas såväl i fyndigheter av använda kaffekoppar och kaffebefläckade dokument, som i den egenheten att han i sina många efterlämnade skrifter konsekvent nedtecknar dryckens namn med enbart versaler. Det av allt att döma kopiösa intaget av kaffe tycks dessvärre också ha gett upphov till återkommande och emellanåt svårartade magproblem.

En närmare granskning ger dock vid handen att denne till synes ordinära tjänsteman också har sina excentriska sidor. Loggboken för fredagen 12 februari av okänt år ger visserligen inblick i en arbetsrutin präglad av planering och dokumentation, men plötsligt bryts rutinärendena av ett poesiförsök med ursprung i ett plågat sinne.

Mest anmärkningsvärt av alla skriftliga fynd är dock föredraget om “den effektiva förvaltningen”, som med sitt omfång på 430 sidor snarast liknar en akademisk avhandling. Här framträder en verklig riddersman och byråkratisk agitator för vilken kommunen blivit existensens högsta mål och mening; den timide kontorsråttan förvandlad till visionär pionjär. Skriften uppvisar en aktningsvärd glöd och retorisk kraft. Nedan presenteras för läsaren den provisoriska inledningen.

Dokument 212: Utkast till föredrag om “Den effektiva förvaltningen”

Dessa föreliggande objekt ger oss en god bild av den individ som jag valt att kalla Den siste kommunaltjänstemannen, men det finns fler dimensioner av detta mysterium. Under den komplicerade processen med att försöka datera föremålen har jag nämligen upptäckt att åtskilliga av dem är av senare datum än 1973, det år då Burträsk kommun upphörde att existera och den kommunala förvaltningen omlokaliserades till den nya centralorten Skellefteå. Det går därmed inte att dra någon annan slutsats än att denne nitiske tjänsteman fortsatt sitt arbete även efter det att den egentliga anställningen upphört.

Med upplösningen av Burträsk kommun tycks vår tjänsteman ha genomgått en psykologisk förvandlingsprocess, varvid bygden börjar anta allt mer mytiska dimensioner. Hans senare skrifter tyder på en förvriden och delirisk världsbild, där Burträsk blivit Olympen, Navet ett pennfäktarnas ärorika Valhall, och det uteblivna Kalvträskloppet en årlig Golgatavandring.

Objekt 41: En bunt inträdesbiljetter till det återuppväckta Kalvträskloppet; oanvända

Utöver hängivenheten till Burträsks forna municipalsamhälle, uppvisar tjänstemannen även en fetischisering av själva kommunhusets arkitektur, inredning och möblemang. Han använde sig av en uppsättning av de för tingssalen specialdesignade borden och stolarna, och bland den bevarade korrespondensen finns flertalet gagnlösa försök att värva Navets upphovsman Birger Dahlberg från sitt jobb som stadsarkitekt i Skellefteå, för motsvarande position i den då redan upplösa Burträsk kommun.

Objekt 1: Sammanträdesbord; kommunhuset i Burträsk

Med hjälp av otaliga objekt, dokument och efterlämningar har jag alltså kunnat konstruera en bild med viss detaljskärpa av Den siste kommunaltjänstemannen. Den fulla vidden av detta märkliga öde kommer vår mänskliga fattningsförmåga förmodligen aldrig helt att kunna omfamna, och många frågetecken återstår att räta ut. Några av fynden ger vid handen att denna byråkrat fortlöpt i sin verksamhet in på denna sida millennieskiftet, en realitet som framstår som lika delar tragisk och heroisk.

När jag först började vandra etnografens smala stig för många herrans år sedan var denna typ av upptäckt mina glödgade drömmars ouppnåeliga mål, och att finna en sådan materiell och mänsklig guldgruva som här föreligger har varit en av min yrkeskarriärs verkliga förmåner.

Den fullständiga historien landar i bokhandlarna till hösten.

Med varma hälsningar,

Johannes Hagman – socialantropolog, etnograf och författare

Comments are closed.