Detta år genomförs Tomma Rum i form av en studiecirkel på Vuxenskolan i Burträsk, vars lokaler vi lånar. Den första veckan har handlat om Burträsks historia och hantverkstradition, med tillhörande studiebesök på hembygdsgård och hattmuseum. Efter de solstinna arbetsdagarna har kursdeltagarna kylts ner med hjälp av obligatoriska visningar av Rickard Tegströms filmsvit “Bondebygd”, vilka redogör för Burträsks industrialiseringsprocess. Filmerna är ett rent beställningsjobb för Burträsks kommun, vars avveckling skildras i svitens avslutande del från 1977.
De första två delarna inspelades simultant under perioden 1947-51. Del 1 är en rekonstruktion av tiden kring sekelskiftet 18-1900, och gestaltar bondesamhället titeln refererar till. Tegström har hittat passande ålderstigna skådespelare som minns hantverken och jordbruksmetoderna av igår. Deras kroppar är av ett slag vi sällan möter idag, nötta av arbetsliv, hudar som ömsom solbränts och köldnupits.
Estetiskt är filmerna av journalkaraktär, med förskönande uppsåt som lyser igenom i narrationens återkommande förtydliganden om rolighetsnivån i att kärna smör/plöja åkern/gå i skolan. Den sydsvenska berättarrösten ger bilderna kolonial eftersmak. Men bortsett från den ideologiska styrningen är filmerna habila, och ger sammantaget en mäktig överblick över den aggressiva samhällsomvandlingen. Det finns dessutom en inofficiell fjärde del, Burträsk 2000 (otrolig titel!) i en filmsvit jag hoppas kommer att fortsätta expandera över tid.
Dvd-utgåvorna från Burträsks Sockengrupp lämnar övrigt att önska. De nostalgiskimrande 16mm-filmerna har lagrats på VHS-band inför sin resa in i digitaliteten, vilket ger ett lågkvalitativt helthetsintryck. Stundtals bryter sig en frisörreklam in på ljudspåret, vilket tillsammans med den autogenererade Funai-menyn förhöjer intrycket av hemmavideo. Tegströms filömer förtjänar en ordentlig restaurering och ett tillgängliggörande på Filmarkivet.se.
Rickard Tegström var liksom Sune Jonsson fotograf med etnologisk inriktning, och skildrade i sitt omfattande livsverk levnadsvillkoren i Västerbotten, samt hur dessa under nittonhundratalet kom att förändras. Trilogins andra del, som utspelar sig kring 1950 är dess egentliga höjdpunkt. Här finner vi en brytpunkt där traditionellt leverne fortfarande samexisterar med modernismen i en aldrig sinande framtidstro. Filmens huvudtema är bygget av den nya sockenkyrkan, ett imponerande arbete som sträcker sig över flera år, och inbegriper mycket av kommunens hantverkskunnande. Denna byggnad är ännu en av ortens centrala, klocktornet som syns från varstans hjälper invånarna att hålla reda på huruvida klockan är fem på eftermiddagen eller på natten.
Den sista, och sämsta delen, trean, är mer mollstämd. Att låta den kretsa kring ett möte i kommunfullmäktige låter på förhand som ett genidrag. Tyvärr faller idén platt på sitt styltiga genomförande, som inte för ett ögonblick framstår som vara ett reellt sammanträde. Det är roligt att se en film som utspelar sig i rummet man tittar på den i, men intresset svalnar trots detta förbluffande snabbt. Största delen av speltiden ägnas åt skamlöst hyllande åt de lokala företag som finansierat densamma. Det finns enskilda höjdpunkter, såsom de vackra talen framförda under hembygdsdagarna- vilka sörjer upplösandet av kommunen Burträsk. Annars ger den avslutande filmen en fadd eftersmak till trilogin, en insikt om att tiden verkar röra sig åt fel håll. Fastän det inte är samma liv och rörelse på Burträsksgatorna nu som på 50- eller 70-talen är staden fortsatt en ort som erbjuder det mesta en människa kan begära av livet. Snart är det dags för Burträsk 2025, vilken förhoppningsvis blir mer än propaganda och företagslobbyism.
Kim Ekberg, cirkelledare
