Som en reaktion av att studera på konsthögskolan och se en framtid som bedömd och fattig innanför eller utanför ett galleri kom tanken på alla möjligheter som finns. Överallt finns oanvända lokaler. Jag skrev om mina funderingar på pengar och plats till Sveriges kommuner. Många hade lokaler och ville låta folk använda dom. En grupp på skolan bildades och vi bestämde oss för Nordmalings kommun. Ett samhälle mellan Ö-vik och Umeå. Där fick vi lägenheter, en affärslokal och en källare hela sommaren. Sarwar, konstnär och vaktmästare, hjälpte oss. Beatrice var där längst. I sex veckor. Vi målade vår affärslokal brun och döpte den med en flagga, från Sibyllan brevid, till Galleri Hej. Några åkte iväg ett par dar och hej blev till Normalings konsthall. I brevlådan ville jag få teckningar av alla. Det kom mest grafitti-tags men även glassteckning och människor. Galleriet förändrades nästan dagligen. Fyra personer från Nordmaling ställde ut. Vi visade film. Sista veckan hade vi vernissage varje dag. Vi byggde en skulptur i hamnen. Några placerade sin konst i buskar, utanför konsum, i vattnet i och i människors händer. Några spelade in en film i skulpturen. En del av dom som kom in kom tillbaka och vi lärde känna varandra. Kommunchefen som bjöd in oss frågade inte i förväg vad vi gör och ville inte styra. Några Nordmalingsbor ville ha kvar lokalen. Vi gick till chefen som var positiv men sen hände inget. Året därpå hälsade vi på från vår väg hem från Jokkmokk. Kenneth var hemma.