16 juli. Det verkar olycksbådande. Regnet gör att vi måste köra på tvåans växel på 110 sträckan. - Hur ska det gå med årets Tomma rum om det regnar så här? Jag vill ju sola och bada också! säger Emma, som åker med från Östersund till Vilhelmina. Men så klarnar det upp när vi närmar oss. Och så fortsätter det hela sommaren. Vilhelmina får typ minst regn i hela Sverige denna sommar. Kan det vara en slump eller har Eiras "Regn, regn gå din väg! Sol, sol kom till mig!" påverkat? Jag tänker mycket på "påverkan" under sommaren. Kanske beroende på att jag till stor del varit organisatör för årets projekt. Hur påverkar jag projektet genom min instats? Har jag en dold agenda? Vilka påverkar mig och hur? Kan Eira påverka vädret!? Det jobbas inför utställningen, i Tingshuset. För plötsligt har någon fixat så vi får tillgång till detta märkliga hus. Några av oss jobbar nätter. På en vecka gör vi en utställning. När lördag kommer är vi klara. Plakat hänger runt om i byn på tre språk. På vernissagen serverar vi canapéer och vin. Vi får ett femtital besökare. Vi bor i ett femvånings hyreshus med glasverandor och utsikt mot Volgsjön. Jag får en känsla av att befinna mig på Franska rivieran. Jag gillar Vilhelmina. Det känns konstigt att många flyttar. Antalet innvånare har halverats på ett drygt decennium och det är främst de unga kvinnorna som söker sig bort. En kväll när vi sitter och diskuterar kultur, Vilhelmina och livet :) tänker jag på hur sammanvävda alla situationer och strukturer är. Hur kulturen i grunden inte består av arrangemang och tavlor utan idéerna och känslorna som finns i omlopp. Kulturproduktionen sker på kvinnornas bekostnad här, föresvävar det mig. Så kommer jag att tänka på personer jag träffat här. Christer Staaf, kulturchefen som bjudit in oss till Vilhelmina: "Mjukispappan" med fyra barn kan nog komma att stå som förebild för en mer sammansatt idé om vad Vilhelmina behöver i framtiden. Gunnel Blom, singel, trebarnsmamman med tre jobb, som gav oss lift tur/retur när vi var plockat bär och fick slut på bensin. Tack! Tänk om "Vilhelmina" kunde förstå att utnyttja hennes driv bättre. När jag den 15 augusti lämnar byn får jag syn på sparkstöttingen som står på hotellet. Världens största spark! En vision av framtidens Vilhelmina spelas upp för mina ögon. En spark på alla tak i hela Vilhelmina(!), viskar jag för mig själv. Vilken grej(!) Oförglömligt(!) På väg söderut på 45an får jag den där känslan av att ha glömt något, att inte vara färdig. Magnus Oledal